Sugen på att prata? Ring 0705-14 25 13|christel@behrmann.nu

Föllycka – och sorg

Det har varit en av de mest intensiva månaderna i mitt hästliv. En hel del glädje, men också sorg, och många nätter utan sömn.

Det började den 13 mars. Det ösregnade och stormade när jag gick ut för att kvällsfodra. Jag som trodde att det var lugnt hittade min Cottage, 15 år och med en månad till fölning, helt förtvivlad. Hon hade ont i magen, kolik. Inte helt ovanligt för henne, då och då får hon gaskolik, trots att jag försöker eliminera alla risker med hjälp av bra foder, oljor och linfrökakor. Men det var bara att sätta på träns och ge sig ut på vandring i ruskvädret. Vi gick och vi gick, jag till och med longerade henne lite i ruskvädret, något hon inte var speciellt förtjust i.

Inget hjälpte, så det var bara att ringa distriktsveterinären som kom inom 45 minuter. Veterinären gav kramplösande, tempade, slangade, undersökte rektalt, ja, allt som behöver göras men inget hjälpte. Så det var bara att lasta och köra till Helsingborg. Som tur är åker ”Cottan” gärna i ”sin” lastbil och skötte sig exemplariskt, trots att hon hade ont.

Väl framme, nu var det efter midnatt, blev det ny undersökning och sedan observationsbox. Hon hade svarat lite på behandlingen men inte helt. Jag fick åka hem, jag kunde ju inte göra mer. Vid halv fem parkerade jag lastbilen, en timme senare, när jag just slumrat in, ringde telefonen: det gick inte att undvika, trots att Cottan var högdräktig måste hon buköppnas. Allt var högrisk, både för Cottan och hennes ofödda föl.

Det blev en orolig dag, men Cottan hade klarat operation och uppvak och hon hade kunnat resa sig utan att något skadades. Också fölet fanns kvar i magen.

Fem dagar senare fick jag hämta hem Cottan, väl bandagerad runt hela den stora magen. Hon var självklart medtagen, men glad. Sedan blev det sjukhage och långa promenader och hon tycktes gilla vår annorlunda samvaro.

Drygt 14 dagar senare, fredagskvällen den 29 mars, blev det dags för nästa drama. Jag såg via boxkameran att min femåring Jomanta B var på gång att föla. Det var okej med tiden, hon var beräknad ungefär då. Jag ringde en mycket god vän som bor i närheten och hon kom omedelbart. Vi stod utanför boxen och lät stoet sköta sig själv och vi kunde lättade konstatera att det kom två ben och så småningom ett huvud. Då gick vi in och hjälpte till, för fölet var stort och Jomanata kunde gott få lite understöd. Så småningom gled fölet ut, en jättefin hingstunge (e Grand Slam VDL).

Mor och son fick vila tillsammans men när det var dags för fölet att resa sig gick det inte så bra eftersom boxunderlaget (spån och halm) gled undan för honom hela tiden. Till slut kom han ändå upp och det var dags för första slurken. Men, nähä, det tillät inte Jomanta alls. Hon sparkade och pep så fort fölet kom i närheten. Som tur var hade vi redan då ringt distriktsveterinären och hon var klok och vänlig nog att ha med sig en nappflaska, något jag, slarvigt nog, inte ”hunnit” köpa. Så det blev till att mjölka. Jomanta försökte sparka mig också men inte ”på allvar”, så det var bara att fortsätta. Fölet drack girigt av den otroligt klibbiga råmjölken och gnäggade efter mer när det tog slut i flaskan.

En gång i timmen, i drygt ett dygn, fick vi hålla på. Min stackars väninna var tvungen att köra iväg framåt morgontimmarna eftersom hon lovat att ta hand om hela verksamheten på ett proffsstall under lördagen. Det blev en dryg dag för henne.

Knappt en vecka gammal, pigg och glad. Och han ska heta Sampras.

Jag fortsatte mjölkningen själv och envisades med att ge fölet flaskan vid Jomantas juver och se, helt plötsligt, när flaskan var tom, greppade fölungen en spene och fick börja dia. Problemet var löst, även om han fick jobba en del för att få komma åt mjölken. Men han var lyckligtvis envis och när vi sedan gjorde en foalcheck (för att se att han via tillräckligt med råmjölk fått i sig de antikroppar han behövde) visade det sig att allt var okej.

Nu var det lugnt på hästfronten. Till fem dagar senare, den 3 april. Kvällsfodringsdags igen och jag ser att Cottan är lätt svettig. Oj, oj, fölning på gång, fjorton dagar för tidigt. Det blev telefonsamtal till min fantastiska vän, och hon kom, direkt ur duschen nästan. Snart syntes två ben, och två knän, men vi såg inget huvud och paniken var nära. Men även nosen kom och resten av fölningen gick rätt smidigt. Cottan var dock väldigt medtagen och låg länge, länge och darrade. Så länge att jag ringde veterinären, som så småningom kom. Jag var rädd att något gått sönder inne i henne, med tanke på den nyligen gjorda buköppningen. Cottan kom så småningom på benen, men darrade fortfarande. Hon var dock väldigt mån om sitt föl och efterhand repade hon sig.

Då var det värre med fölet. I Helsingborg hade de varnat mig för att det var ett högriskföl med tanke på alla de mediciner Cottan fått i samband med operationen. Fölet var litet men såg väldigt fint ut (en hingstunge e Crusader Ice), det vara bara det att det var för svagt för att kunna resa sig. Så det blev mjölkning igen. Cottan var så fantastiskt duktig och lät mig hålla på utan att protestera. Fölet glufsade girigt i sig allt det fick och även det kändes väldigt bra. Efter några timmar hjälpte min vän och jag fölet att resa sig och det gick bra, han kunde stå själv om han fick hjälp upp. Vi körde samma sak som med Jomantas föl, all nappflaskedrickning skedde vid juvret. Men en gång i timmen var det som gällde – ända tills jag upptäckte att fölet inte var så hungrigt och att Cottans juver inte var så spänt. Fölet hade fått styrkan och hittat tekniken att komma på fötter, väl uppmuntrad av Cottan som ofta petade på fölet med hovarna för att få det att komma upp och dia.

Tolv timmar efter fölningen kom veterinären ut och vi gjorde foalcheck. Det var inte helt okej, Cottans råmjölk var som väntat inte fullvärdigt, så vi fick boosta fölet med plasma. En blodvärdeskoll visade också att levervärdena inte var helt okej. veterinären ordinerade Hippotrim, för säkerhets skull.

Dagen efter hade fölet ont i magen och veterinären fick komma än en gång och ge kramplösande. Det gav verkan, fölet blev piggt och busade runt i boxen.

Nästa dag var det samma visa, fölet visade koliksympton. Kramplösande och magsårsmedicin i stället för Hippotrim. Det höll sig till dagen efter, då fölet fick ont i magen igen och det blev ny medicinering på förmiddagen. Allt verkade okej, jag gjorde en check strax innan världscupfinalen skulle börja på tv. I pausen, inför den sista finalrundan i Scandinavium, gick jag ut  i stallet och kollade. Då låg fölet med starka magsmärtor och hyperventilerade. Jag ringde min otroliga väninna, och distriktsveterinären. Nu fanns det inget mer att göra, vi lastade Cottan och bar in fölet i lastbilen och körde till Helsingborg.

Här blev det noggrann undersökning och via ultraljud såg man förtjockade tarmar och vätska i buken. Den duktiga personalen på djursjukhuset fortsatte att jobba och vi ordinerades att köra hem. Några timmar senare ringde veterinären och sa att man buköppnat fölet och att man insett att det inte fanns mycket att göra. Det bästa var om fölet fick somna in på operationsbordet, och så blev det.

Lyckan blev bara fyra dagar gammal med Cottans föl.

Cottan fick ta ordentligt farväl av sitt föl. Det bars in till henne och hon fick några timmar på sig att förstå att fölet var dött och sörja och sedan togs hon ur boxen. Det är så man gör, man tar stoet från fölet och aldrig fölet från stoet. När jag på eftermiddagen kom för att hämta henne blev det ändå ett himla liv på henne. Hon är van vid att jag brukar fixa saker till henne och nu tyckte hon att jag skulle ta fram hennes föl. Men hon gick snällt upp på lastbilen och stod fint hela vägen, som vanligt. Men väl hemma började hon cirkusen igen och hon höll på också dagen efter med att gnägga och uppmana mig att ordna upp allt för henne. Mycket orsakades säkert av att juvret så klart spände.

Jag anmälde henne till ammajouren men ingen hörde av sig förrän fyra dagar senare och då var det för sent. Jag hade ju ”svultit” henne för att minska mjölkproduktionen och vi hade gått långa promenader för att lätta på trycket.

Jag behöver väl knappast tillägga att för mig har det varit en riktigt hemsk tid som knappt gav utrymme till att sörja. Det gör jag nu, när allt lugnat ner sig, och det känns förfärligt att ha mist ett jättefint litet föl som inte ville något annat än leva, men som fick lida så mycket under sina fyra dagar här på jorden.

Ändå, i hela bedrövelsen, är jag tacksam för det stöd jag fick av min väninna. Det betydde mycket att hon var vid min sida, med stöd, kunskap och erfarenhet.

Helt fantastiska var också distriktsveterinärerna som kom så fort de kunde och som förutom med yrkesskicklighet bidrog med empati, värme och engagemang.

Förlusten av Cottans föl innebär ytterligare ett problem. Min plan var att de två fölen skulle gå med sina mammor här hemma på mitt bete. Alla föl behöver ju en lekkamrat. Men nu har jag bara ett föl, så det vore bra om någon annan med bara ett sto och föl ville ha det här i sommar.

 

By | 2019-04-13T19:36:19+00:00 13 april 2019|Avel|0 kommentarer