2020 väntar – bara siffrorna, tjugotjugo, känns roliga och är härliga att uttala. Låt oss hoppas att året blir lika trevligt och bra, både i den privata sfären och i den stora ridsportvärlden.
Som alla vet väntar ett OS, ett OS med nya utmaningar för hästfolket eftersom lagtävlingen ändrats så radikalt. Tre ryttare per lag och allas resultat räknas. Det kommer att bli nerviga tävlingar de där, borta i Tokyo. För fälttävlan blir utmaningen extra stor med tanke på den enorma värm,en (ofta runt 40 grader vid den årstiden) och den extrema luftfuktigheten. Jag gjorde nyligen ett reportage i tidningen Ridsport där landslagsveterinär Lisa Lidbeck berättade om hur det kan komma att bli: värre än värst. Hon var i Tokyo i år vid fälttävlans testtävlingar och vet vad hon pratar om. I jämförelse var förhållandena vid VM i Tryon en barnlek. Och då ska ni veta, att svetten rann bara man försökte röra sig i sakta mak där borta i South Carolina.
Så här inför ett nytt år, och denna gång ett nytt decennium, kan man inte låta bli att blicka tillbaka på det som varit. Jag kan glädja mig att jag fick inleda 2010-talet med att flytta in på en helt nybyggd gård där jag själv designat stallet. Det har varit, och är, mycket jobb med att sköta hästar och gård själv, men det är lika roligt varje gång man går ut till stallet.

Självklart har jag förlorat hästar under de gångna tio åren: Zara, Cottans och Emils mamma, fick sluta sina dagar när hennes ben tog slut. Det var en rolig (fullblods)märr som alltid ställde upp. Min dotter Malin fick henne när vi tyckte att hon (Zara) avlat färdigt och de två hade mycket kul ihop.

Tyvärr måste jag också ta bort sonen Emil, bara sex år gammal. Han skadade en bakkota som åring på hingstbete, förmodligen i en häftig lek, och det kostar att stå på topp. Trots operationer blev han inte bra så det fanns inget annat att göra än att låta honom sluta sina dagar.
Emil var en fantastisk individ (e Empire VDL), otroligt söt och vacker med sin nästan svarta päls, fyra vita helstrumpor och bläs. Han älskade att bli riden och vara med där det hände. Hade jag bara låtit honom vara kvar och tillbringa sina dagar i en hage tror jag han hade deppat ihop. Därför var det bästa att låta honom fortsätta på de evigt gröna ängarna.
En annan häst som jag miste under det gångna decenniet var Lilleman och honom har jag redan skrivit en lång story om här på bloggen. Jag och hela omgivningen saknar honom fortfarande, fast det var två år sedan han lämnade oss.
Även i år har jag förlorat en häst. Som ni kanske minns blev Cottans föl bara fyra dagar gammal. En så förfärlig vår som 2019 önskar jag inte ens min värsta fiende: Cottans buköppning en månad före beräknad fölning, fölningen fjorton dagar för tidigt, kampen för fölet, sedan ny (titthåls)operation för Cottan i juni och som kronan på eländet, hennes magsår i höstas.

Nu har jag förhoppningsvis fått min beskärda del av trista hästhändelser och, faktiskt, de senaste månaderna har det mesta varit positivt. Åttaåriga Ghamanta går från klarhet till klarhet i hoppningen med Anna P och det är otroligt stímulerande att utbilda denna pigga Cardento-dotter.
Jomanta fick ju ett otroligt fint föl (e Grand Slam VDL) och han växer och frodas bland kompisarna på sin lösdrift. Jag har sakta men säkert satt igång Jomanta, blivande sexåring, och jag kan inte annat än se att där finns kvaliteter.
Och Cottan är också igång, pigg och ilsken som vanligt, och jättelycklig att få göra något igen. Fortsätter det så ska Jörgen L få fortsätta tävla henne och kanske blir det någon dressyrstart med mig.

Så jag inleder året med ett leende.

Till slut: Ett Gott Nytt År till er alla.