Sugen på att prata? Ring 0705-14 25 13|christel@behrmann.nu

Det var inte bättre förr

Jag är så pass gammal att jag kan ”skryta” med att ha följt ridsporten i snart 50 år.

Mycket har förändrats. Inom hoppningen har de blytunga fyrkantsbommarna bytts ut mot superlätta bommar som man nästan kan blåsa ner, hindren utgör tekniska utmaningar, snarare än att kräva gigantiska kraftprestationer. I mina ungdomsår kom jag ihåg att först red man in hästarna, sedan skulle man lära dem hoppa. Barrering ingick i utbildningen, man fick lära sig när exakt i språnget man skulle smälla hästarna på benen.

Fälttävlan var också ett mandomsprov. Dressyr första dagen, som nu, men andra dagen (i den långa tävlingen) var det först en distansritt, sedan drygt 3 000 meter steeplechase, sedan distansritt igen, innan man fick gå ut i terrängen. Tredje dagen var det banhoppning, också som nu. Fälttävlan var ett arv från den militära tiden och skulle främja mod, uthållighet och skicklighet. Som tur är är grenen idag moderniserad så att distanserna och steeplechasen är borta, dock under livlig diskussion eftersom många vill ha bort tredagarstävlingarna helt. Anledningen är att hästarna utsätts för för stor press och en hel del behöver intensiv återhämtningsbehandling för att klara veterinärbesiktningen inför sista dagens hopprov. Som sagt, diskussion pågår och det är intressant att följa den.

Inom dressyren minns jag de stora, tunga hästarna, dressyr var förenat med kraft och allvar. Tills Nicole Uphoff dök upp vid ryttar-VM i Stockholm 1990 med sin eleganta Rembrandt. Det blev en sorts nystart. Genom åren avdramatiserades också dressyren, ryttarna och folk runt omkring blev ”enklare”, vågade bjuda på sig själva. Självklart är det fullt allvar kring träning och tävling men tonen är betydligt lättare. Att delta i en presskonferens med Isabell Werth är direkt underhållande. Det är roligt med dressyr idag.

Så det är mycket i hästsportvärlden som blivit bättre.

Det ska bli väldigt trevligt att åka till Rotterdam och EM i dressyr och hoppning i slutet av månaden. Också för att vi har vissa förhoppningar på det svenska hopplaget. Framgångarna den här sommaren har varit osannolika med fyra segrar och ryttare på hästar som är bättre än någonsin.

Också här hemma är det hoppfullt. 15-åriga Cottage, som buköppnades, miste sitt föl och sedan måste gå igenom en ny magoperation (samma som All In gjort) är nu igång och lyckligare än någonsin. Så vill hon, så ska hon få tävla igen så småningom, både i hoppning med Jörgen L och med mig i dressyr.

Åttaåringen går från klarhet till klarhet och har tagit två placeringar (i hoppning) på fyra starter, utan att hon jagats i omhoppningarna.

Och fölis mår strålande. Han (döpt till Sampras) ägnar dagarna åt att växa, terrorisera sin kompis och vara allmänt störig.

By | 2019-08-05T19:23:48+00:00 5 augusti 2019|Smått och gott|0 kommentarer