En gång är ingen gång. Två gånger är början på en tradition.

Elmia Horse Show arrangerades för första gången i fjor och det blev idel beröm från alla håll. I år var det alltså dags för andra tävlingen och lovorden haglade igen. Lisen Bratt Fredricson, Sylve Söderstrand och Jana Wannius har gett svensk ridsport ett evenemang den behöver.

Hoppningen är huvudämnet, med en Grand Prix där det är 250 000 kronor till vinnaren (och där pengarna hamnade ”inom familjen” eftersom Lisens make Peder vann, för andra året). Hoppningen är utskriven som nationell elit och det innebär att den är öppen även för några internationella ryttare. Därmed fick vi se en amerikan, en fransyska och en irländska, alla från Ashford Farm i Belgien, det vill säga samma ställe som Angelica Augustsson arbetade vid förut. Rolf-Göran Bengtssons tyska hustru Evi Bengtsson kunde också vara med, liksom norska Victora Gullikesen och Bruce Goodin som ju rider för Nya Zeeland (fast det räknas knappast eftersom han i decennier bott i Sverige och Danmark).

En stor del av svenska eliten fanns också på plats. Det var inte illa att få dit både Rolf-Göran Bengtsson och Henrik von Eckermann, och så klart vår Europamästare Peder Fredricson på guldhästen All In, som gjorde comeback efter EM. Och vilken comeback – Allan var så otroligt fin i Grand Prixen, så det lär bli en hel del världscupframgångar när det nu kommande helg är dags för första deltävlingen för honom (i Lyon).

Men det var inte bara eliten bland ryttarna som tävlade. Också de bästa fyra-, fem-, sex, och sjuåringarna, liksom lovande ungdomsryttare var med. Konceptet är väldigt bra eftersom det blir en tummelplats för framtidens sporthästar och något för ryttarna att kvala till och se fram emot under hösten.

Dressyren hade sin Grand Prix, med inte lika starka startfält, men ändå, och även här fick de unga lovande hästarna sina utrymmen.

Islandshästarna fick sin programtid och extra reklam när de tävlade och sedan några av elitryttarna provade på. Jag såg det inte själv men alla inblandade var nöjda och ansåg att tävlandet och showandet på Elmia var mycket positivt.

Lördagskvällen ägnades åt auktion på 30 speciellt utvalda treåriga hopphästar och även den blev en succé med ett topppris på en halv miljon för en dotter till en helsyster till Click and Cash, såld av Lene Nissen-Lemke och Stall Lagerfeldt.

Elmia Horse Show har kommit för att stanna. Den är välorganiserad och ytterst nödvändig för svensk ridsport. Häst-Sverige behövde ett stort meeting på höstkanten, ett meeting med kvalitet och bra prispengar. Flyinge har Breeders Trophy i början av oktober och jag tycker att detta meeting för enbart svenskuppfödda hästar ska stanna på Flyinge (röster har ju höjts för att även Breeders borde flyttas till Elmia).

Flyinge, som tidigare hade finalen VW-Grand Prix, har nu sin egen Grand Prix, i slutet av september. Vi behöver många, stora tävlingar, Flyinge och Elmia kompletterar varandra. Det är bara att hoppas att ledartrion orkar med Elmia-arrangemanget varje år.

Nästa stora uppgift för svenska hoppryttare (som inte är utomlands och tävlar) är inomhus-SM i Billdal i Göteborgstrakten nästa helg.

Här hemma är det lugnt. Inte särskilt lerigt i hagarna, trots allt regn. Det är nu man är glad för att vi har sandjord. Tvååringen är hemma från lösdrift och bete. Hon var helt ohanterad men har nu blivit ett riktigt kramdjur som älskar att bli borstad och är nyfiken på allt.

Treåringen har fått hoppa under ryttare för första gången och gjorde det enkelt med duktiga Karro på ryggen. Men oj, så trött hon blev (treåringen, inte Karro), så det räckte med fem-sex språng. Det ska bli väldigt spännande att följa ”bebisarna” och arbeta med deras utveckling.