Det där med att hålla på med unghästar är alldeles speciellt. Många utmaningar och väldigt många glädjeämnen och väldigt stimulerande att se de här unga hästarnas utveckling.

Jag har haft unghästar i många år. Inte så många i taget men en och annan, ofta egenuppfödd, har funnits i stallet. På något sätt var det mindre komplicerat förr. Vi ”höll bara på” med dem och rätt som det var satt vi på ryggen på dem och red ut.

Idag ska det longeras och duttas i all evighet innan man ens börja hänga på hästarna. Känns det som i alla fall, och jag tror det är mig det är ”fel” på. Jag har nog blivit blödigare.

Och kanske har det med åldern (min ålder) att göra att man förstorar upp saker och ting. Som det där med att lasta och köra iväg. Förr stoppade man bara in unghästen i den gamla enaxlade trailern och körde iväg. Det gick hur bra som helst, till och med den gången jag ensam skulle köra en tvååring till bete och fick punktering. Det löste sig det också och unghästen varken fick panik eller bråkade.

Idag har jag en tvåhästarslastbil som hästarna åker hur bekvämt som helst i. Ändå känner jag olust när jag ska lasta en ung häst och målar upp värsta scenarierna på vad som kan hända.

Men det kommer att gå bra i morgon, när nyblivna treåringen ska iväg för att börja ”förskolan”.