Det är ju ”bara en häst”. Inte sällan hör man den kommentaren. Visst finns sådana individer, som bara är en häst. Och så finns det sådana som Lilleman. De som lämnar bestående avtryck, som är speciella.

Historien om Lilleman, eller Trip On som han egentligen hette, börjar egentligen långt innan han föddes 1993, och det kan kanske vara lite intressant att ta del av den.

Hästfamiljen med ordet Trip i namnet kommer från fullblodsuppfödaren Ethel Halldin i Småland.

Den första jag hade från henne (via kapplöpningsbanan) var Have a Nice Trip, en oerhört vacker Carnoustie-son som jag sålde till Jan Brink och som han sedan sålde vidare, som dressyrhäst, till USA.

Jag hade nu fått smak för Trip-hästar och såg att det fanns en Hilly Trip på galoppbanan. Som tvååring var hon i träning hos Mai Adielsson, som treåring stod hon hos Elisabeth Uppström (numera Gautier). Först var Hilly Trip inte till salu, men i mitten av hennes treårssäsong så kunde jag få köpa henne. Det var hos Elisabeth jag provred Hilly och direkt kände hennes fina takt i traven, så jag slog till.

Men det jag inte känt av vid provridningen var allt det ”hyss” Hilly hade inom sig. Hon var mötesskygg som få och hoppade gärna känguru när som helst det passade henne. Men första gången jag red över bommar med henne kände jag att här fanns något speciellt. Redan från början sänkte hon halsen i anridningen och hoppade igenom språnget med hela kroppen så man nästan fick hennes manke i magen.

Men hon var fortsatt ganska vild att rida så jag funderade på att få henne lugnare och mera harmonisk genom att ta ett föl på henne. På våren, när Hilly var fyra, körde jag henne till Flyinge för att betäcka med Robin Z.

Det blev ingen betäckning, för på vägen från stostallet mötte jag Ingvar Fredricson och berättade för honom att det där stoet jag pratat med honom om tidigare stod i stallet. De kunde ju provrida och se vad de ansåg, tyckte jag.

Och nog provades Hilly, jag fick höra att hon löshoppats (något hon aldrig gjort tidigare) och Fredricsons var imponerade. På hösten blev Hilly Trip Peders häst – och resten vet vi: JEM-guld, seger i Luhmühlen 3*, felfri i både extremsvår terräng och banhoppning vid OS i Barcelona och bästa svensk på 14:e plats.

Efter det att jag sålt Hilly Trip till Peder sneglade jag på en ett och ett halvtårig helsyster till Hilly hos Ethel Halldin. Så veckan innan åringen skulle gå på auktion körde jag upp till Småland och köpte den, obesedd. Systern, Rocky Trip, var inte riktigt lika elegant som Hilly och mera krokhasad. Hon var dock också mötesskygg, men lugnare i temperamentet (kanske för att hon aldrig galopptränades) och duktig hoppare.

Vi red in, utbildade och kom igång med hopptävling med Rocky Trip (kallades Lillis här hemma eftersom hon var yngst i stallet) men målet var att använda henne i aveln. Eftersom hon ju var lite krokig i hasorna ville jag hitta en hingst som var rakare, och dessutom med relativt kort rygg. Jag hittade Irco Dave, en treåring som var efter Irco Marco-Prince Fair xx, superblod på den tiden. Så trots att Irco Dave inte var godkänd använde jag honom.

En ljuvlig majkväll 1993 föddes en fin liten hingstunge med smal bläs och snälla ögon. Allt gick strålande och min granne Fia och jag satte oss i boxdörren och njöt av väder, fölungen och gott kaffe, allt medan mor och son bekantade sig med varandra och pustade ut efter födseln.

Eftersom jag ville fortsätta med ”Trip”-namnen fick hingstungen hetta Trip On, men då han var Lillis son kallades han från början Lilleman. Och just Lilleman blev han för hela världen.

Som ett- och tvååring fick han leka hela somrarna med jämnåriga på kuperade beten uppe i Munka Ljungby. Allt lek och bus gav honom en fantastisk start och det visade sig också i resten av hans liv. Han var aldrig halt.

Hemkommen från betet som tvååring blev han kastrerad. Det hade kanske inte behövts eftersom han var genomsnäll men kastrering innebär att det är lugnare för alla. Trist nog blev kastrationssåret infekterat. I över en vecka tvingades jag varje dag öppna såret och sedan longera den stackars hästen. Han hade så ont och det skar i mitt hjärta av att behöva utsätta honom för sådan smärta. Men Lilleman var förlåtande och han blev frisk igen.

Den vinter hästar fyller tre är det dags för ”förskolan”, det vill säga första utbildningen och inridningen. Min dotter Malin, som alltid med glimten i ögat gjort det mest oväntade, överraskade mig en vinterdag i stallet, när Lilleman bara var knappt två år. Då hade hon klätt på Lilleman strykkappor, schabrak med gjord och träns och båda mötte mig i stallgången med ett leende. Ungefär så okomplicerad var Lilleman att rida in, det var i stort sett bara att sitta upp.

Då var det lite värre med utbildningen. Första gången han skulle gå över bommar snubblade han och höll på att stå på huvudet. Men han kom snabbt på att det var hoppa han skulle och därmed hade han löst det problemet. Att koordinera sin kropp var också ett bekymmer för honom. Med Irco Marco som farfar hade han svårt att hålla ihop som EN häst i galoppen. Det kändes som att han var i tre delar. Det tog tills han var drygt fem år innan han förstod och dessutom var stark nog att kunna galoppera som EN häst på rakt spår.

Tävlingsdebuten gjorde han som femåring och det gick rätt bra. Han fick tävla på lite lagom, mest med Magnus Johansson i sadeln, medan jag fortsatte grundutbildningen, med hjälp av allas vår Helena Ohlsson. Varje lördag hade vi våra träningar och vi hade jättekul, med blandat markarbete och hoppning. Och naturligtvis obligatorisk fika.

Eftersom Lilleman så småningom fick en mycket speciell och framgångsrik lillasyster, Trip Up, kallad Blondie, var det flera som hörde av sig och ville låna Lilleman. Blondie var en liten rödhårig dam (e Irco Mena) med gigantisk vilja och ett humör som jag aldrig tidigare upplevt. Många trodde nog att Lilleman var lika bra som Blondie (som som fälttävlanshäst med Piia Pantsu i sadeln var tvåa i Breeders, vann Breeders som sexåring, vann på Strömsholm, två gånger internationellt i Pau, gick 1,40-hoppning och så småningom såldes till Frankrike).

Men Lilleman var inte så bra. Han var för snäll. Ted Velander fick låna honom och rida fälttävlan men Lilleman sprang mest och undrade varför han skulle galoppera så fort. Visserligen var han placerad en gång, men fälttävlan var inte hans grej.

Lilleman ville nämligen ha ordning och reda. Han blev stallets ordningsman. Det gick inte att ha honom på bete för han skulle passa de andra hästarna. Särskilt när de låg och sov, då stod han och vaktade. Så han blev alldeles uttröttad och fick tvunget komma in och vila sig.

Han gillade inte förändringar, som att matte, det vill säga jag, inte var hemma. 2006 tillbringade jag först hela påskveckan i Göteborg för världscupfinalen, i juni var jag borta tre veckor och bevakade fotbolls-VM i Tyskland och i augusti var jag två veckor i Aachen för ryttar-VM. Redan när jag var borta för fotbollen fick de som var hemma (främst min dotter Malin) kalla på veterinären för Lilleman hade ont i magen. Under Aachen-VM blev han så dålig så det blev färd till djursjukhuset i Helsingborg och inläggning för magsår.

Jag kanske inbillar mig, men jag tror Lilleman oroade sig när allt inte var som det brukade och därför fick magsår.

Annars var han tryggheten själv och älskade när vi åkte på utflykt. Som när det var hästvecka i Malmö och vi skulle vara med i journalist-SM. Han tyckte det var spännande att bli urlastad mitt i stan och stod helt still när en flock barn stod runt honom och ville klappa. Ibland åkte vi och hälsade på kompisar i Flyinge och red härliga rundor i omgivningen där.

Däremot var han inte så förtjust i att åka ner till Skanör och galoppera på sandrevlarna i Öresund, trots att han alltid fick rulla sig i den härliga, vita sanden efteråt. För det första fanns där en massa bromsar som han var paniskt rädd för och för det andra så ville jag ju galoppera långt och länge och det var ju inte hans grej.

Men han älskade vatten, speciellt i Kämpingebukten. Han drog själv ut i vattnet, tog ner huvudet och skrittade framåt med nosen under vattnet och blåste bubblor. Han betade också gärna av det gröna sjögräset, säkerligen nyttigt med massor av mineraler.

Han fick tävla på då och då, de sista åren med Karolina Ohlsson. Så mycket skratt det blev, Lilleman älskade tävlingarna, att få vara med ute, att få hoppa och busa runt i omhoppningarna. Det blev en och annan rosett och då var han extra lycklig. Sista starten gjorde han i en liten klass i Vellinge med Karolina och båda två kom ut med breda leenden. Kommer jag ihåg rätt var Lilleman 18 år då.

De sista åren red jag honom allt mera sällan. Jag hade de andra hästarna att koncentrera mig på. Men flera av mina väninnor har njutit av ridturer med honom och när min dotter varit hemma har hon ridit honom. Då var det som om själve f-n flög i honom. Det syntes i ögonen på honom att här kom Malin, nu ska vi ha roligt – och det hade han. Snälle, gamle Lilleman blev som ung på nytt och busade och till och med bockade. Lite hoppning blev det också och han var så lycklig att hela han lyste.

Lite konster kunde han också. Jag lärde honom ganska tidigt att lyfta höger framben för att tacka. Det utvecklade han snabbt till att tigga och det höll i sig hela hans liv. Helst tiggde han päron, det var han stora favoritfrukt (men på våren var det maskrosor som gällde) och han hade koll på var vartenda fruktträd i omgivningen fanns. Han plockade också gärna plommon. Han tog bara plommet, rörde varken gren eller blad, och spottade sedan ut kärnan. Han såg för rolig ut när han ätit sin frukt och sedan sträckte ut och sög på tungan så det hördes i hela stallet.

Lillemans vänlighet och klokhet gjorde att han älskades av många. Han kunde ledas in från hagen av ett treårigt barnbarn, han skulle aldrig någonsin trampa på eller gå förbi barnet. Vid ett tillfälle ville ett då femårigt barnbarn leda in honom i trailern. Lilleman gick snällt efter och stod sedan lugnt när barnbarnet (innan vi hann reagera) gick ur transporten, mellan benen på Lilleman.Lika stilla stod han när små barn ställde sig på en pall bredvid honom för att nå upp och borsta. Eller satt på stallgolvet vid hans hovar för att borsta rent dem.

Lilleman kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kommer nog aldrig någonsin att få en häst som han igen. Jag fick förmånen att leva tillsammans med honom i nästan 25 år. Och jag är evigt tacksam att han inte behövde lida denna nyårsdag när hans kropp gav upp.