Egentligen finns det kanske roligare saker att göra en fredagkväll än att sitta i ett iskallt ridhus och titta på nybörjarlektion.

Men eftersom jag anser att minsta barnbarnet ska lära sig ridningen grunder ordentligt har det blivit så att när ”normala” människor sitter hemma och har fredagsmys, då åker jag (och en av barnets föräldrar) till ridskolan.

Jag började själv min hästbana på ridskola en gång i tiden och då stod hästen färdigsadlad och väntade. Det var inte tal om att borsta, kratsa hovar eller försöka få på ett träns, det var bara att rida.

Nu ska eleven göra allt själv (med benägen hjälp av någon förälder så länge barnet är för litet att klara det på egen hand). Det innebär att barnet lär sig hästhantering på ett helt annat sätt än förr, lär sig att hästen måste vara ren, de lär sig hur träns och sadel ska sitta och att leda hästen. Det är jättebra.

De tåliga och snälla (i de flesta fall) lektionshästarna låter sig hanteras och protesterar inte ifall det är lite valhänt. (Alla föräldrar kan ju inte det där med häst.) Men mest imponerad av hästarna är jag under själva ridningen. De gör sitt jobb, utan större protester. Plikttroget travar de när de ska, oavsett om den som sitter på skumpar i otakt eller råkar dra i munnen. De kliver över bommar på marken, de går runt koner och de accepterar helt när det ska göra gymnastiska övningar på deras ryggar.

Många av dem blir lite nollställda under nybörjarlektioner men det är just det som är vitsen på det stadiet. Här ska hästarna inte gå på tygeln, göra skänkelvikningar eller briljera med galoppombyten. De ska trava snällt – och det gör de.

De här hästarna behövs. Och de är hästvärldens stora hjältar. Det är de som krattar manegen åt de flådigare hästar som eleverna senare i livet rider. Allt medan de själva är kvar och inviger nya generationer i ridningens mysterier.