Lösdrift – bra eller dåligt?

Tunga ryttare – hur påverkar de hästen?

När det gäller lösdrifter är jag splittrad. En bra lösdrift är det optimala sättet för ett ung häst att tillbringa sina första år. Ända från att den som föl skiljs från sin mamma och tills det är dags för den att börja ”skolan”. Särskilt gäller det unga hingstar som får utlopp för sin energi och lekfullhet och under fria former stärker senor, leder och bygger muskler. Givetvis mår unga ston lika bra av att få umgås med likasinnade, även om det ofta går lugnare till i tjejgängen.

Villkoren för att en lösdrift ska klassas som bra är att hästarna har torra ligghallar med massor av ren halm, och självklart att de har fri tillgång till bra hö/hösilage.

Oundvikligt blir det lerigt utanför lösdrifterna. Många löser det med att hårdgöra ytan direkt vid ingången/utgången men det hjälps inte, resten av ytorna i de hagar där hästarna ska vistas i blir i många fall leriga. Särskilt när vi haft en sådan blöt höst/vinter som den som varit. Det optimala är kuperade och trädbevuxna jättehagar där hästarna kan ströva runt, men sådana marker saknas i väldigt många delar av landet.

Det är när jag ser hästar stå i leran som jag undrar hur trivsamt de tycker att de har på sin lösdrift. Särskilt när det gäller äldre hästar. Jag vet att jag är ute och trampar på helig mark men jag tror inte lösdrift är något för alla hästar.

Lösdrift, absolut, för unga hästar, ridskolehästar och ”sällskapshästar”, det vill säga hobbyhästar och sådana som tävlar bara då och då. På villkor, alltså, att hästarna inte konstant står i lera till knäna.

Men tävlingshästar på högre nivå passar sällan på lösdrift (det finns givetvis undantag och jag vet ett här i Skåne). Elithästar rids, motioneras, får behandlingar (solarium, vibrationsgolv, massage), ryktas, går i egen hage och promeneras enligt dagsscheman som gör att den aldrig behöver känna brist på rörelse. Den får också den vila den behöver, vilket är nog så viktigt, och den slipper att bli stressad av andra när det är dags för fodring.

Sedan är ju det där med lösdriftens förträfflighet också individuellt. Alla hästar gillar inte umgänge, det har jag ett bra exempel på i mitt eget stall.

I tider där större och större del av befolkningen är överviktig aktualiseras frågan om hur mycket en ryttare ska/bör väga. Frågan är ytterst känslig och risken är att många känner sig kränkta. Men trots allt måste vi tänka på våra hästar, inte på att någon människa känner sig förfördelad. Jag vet, att för några år sedan, var det ridskolor som angav en maxvikt för sina elever. Hur det gick, och om denna fortfarande gäller, det vet jag inte.

Det mest självklara tycker jag är att man rider den häst som passar den egna kroppkonstitutionen. Är man stor och väger mycket får man skaffa en stabil och viktbärande häst.

Samtidigt handlar det också om hur man rider, och det tycker jag är det viktigaste. En lätt ryttare som flår fram i obalans, med hästens huvud högt uppe i vädret och dess rygg sänkt, är mycket sämre än en lite tyngre ryttare som kan rida hästen i rätt takt, i balans och med aktiva bakben. Den ene bryter ner, den andra bygger upp – oavsett hur mycket den väger.