Fler och fler vuxna börjar förstå hur roligt det här med hästar är och blir sugna på att själva få svinga sig i sadeln. Men i takt med att åren i prästbetyget blir allt fler är det inte lika enkelt som för ett barn att få kropp och knopp att lyda och fungera på en hästrygg. För Anders Magnusson var det dock inte den egna fysiken, utan snarare okunskapen om hästar och hästhållning som blev ett bekymmer i starten.

– Ja, jag gjorde nog allt fel i början, säger Anders Magnusson.

Som så ofta, var det döttrarna som fick in Anders i hästvärlden.

– Pernilla och Josefin red på ridskola men kom till en gräns när det var dags att skaffa egen ponny. Vi byggde stall i vår lagård och tog även in en inackordering. Jag gick mest och mockade men tänkte att jag ju måste testa att rida själv.

– När jag var 50 tog jag 15 ridlektioner men så tänkte jag, att ska jag kunna lära mig på riktigt måste jag rida mycket mer. Så jag köpte en häst och sa till mig själv, att jag tar en provperiod på ett år.

– Det blev inte så bra: det var fel häst för mig, den var inte utbildad för min nivå och alltför pigg, jag red ut ensam i skogen och så vidare.

– Nej, jag tyckte det var så kul att rida så jag måste fortsätta. När min dotter Josefin skulle gå över till stor häst köpte vi en fälttävlanshäst, Timo, ihop plus att vi hade en häst på foder. Foderhästen Aniara blev jag så förälskad i så jag kände att jag måste köpa henne.

Med två hästar i stallet kunde det bli ridturer tillsammans med döttrarna.

– Ett tag var det så, men för fyra år sedan flyttade Josefin till New York som au pair och då stod jag dr ensam med två hästar, ett fulltidsjobb och en hästrädd hustru. Men jag körde på.

– Jag insåg att jag ridmässigt hade en hög tröskel att ta mig över. Eftersom jag inte gått på ridskola någon längre tid och lärt mig grunderna så måste jag skaffa mig någon sorts utbildning. Jag tycker inte det är så kul enbart med lugna rundor i skogen. För mig är målet att utvecklas och bli duktigare i min ridning och det kräver många timmar i sadeln.

Dessutom var Anders klok nog att söka hjälp av experter.

– Ja, jag började träna dressyr för Christina Strand och Susanne Åberg och nu har jag börjat tävla. Det blir lätt A nästa gång. Christina och Susanne har betytt mycket för mig.

– Det tog ett tag innan poletten trillade ner. Exempelvis det där med att hästen ska gå på tygeln. Det såg ju tjusigt ut när hästen böjde på huvudet, men nu förstår jag vad det egentligen innebär och jag förstår samverkan mellan innerskänkel och yttertygel.

– Man måste komma upp till en viss nivå för att förstå. Och när man väl är där förstår man också hur mycket mer det finns att lära.

– Jag känner ödmjukhet inför hästarna och ridningen.

Men det är inte enbart själva ridningen som varit en utmaning?

– Jag har ju ingen hästbakgrund. Att då plötsligt få ansvar för hästar, för vad de ska äta, skoning, skötsel, ja allt, det var en utmaning. Men man får inte vara rädd för att ge sig in i det utan i stället se till att ha koll, vara lyhörd och känslig. Jag har skapat ett nätverk och omger mig med folk som har erfarenhet.

Du har också hittat hästar som passar dig?

– Tyvärr bröt Aniara benet i hagen och då letade jag efter ny häst. Det är inte lätt att hitta en bra utbildad häst med rätt psyke i Sverige. Men jag hittade ett lettiskt halvblod, Chery och hon passar mig väldigt bra.