Det är lite lustigt det här med dressyr på ”vanlig” nivå. Alltså tävlingar för oss mera dödliga på lokal, regional eller kanske ibland nationell nivå.

Jag börjar resonemanget så här: vi tränar regelbundet, minst en dag i veckan och det är inte ovanligt att vi kör ganska långt för att komma till rätt tränare på rätt anläggning.

Vi lägger ner massor av tid, pengar och engagemang för att hästen ska må bra och skaffar oss dyr utrustning (inte minst sadeln).

Vi anmäler till tävling, också det för dyra pengar.

När det är dags för tävling badar vi hästen, vi flätar manen, reder ut svansen och putsar all utrustning så att den skiner. Själva klär vi oss i nyputsade stövlar, kritvita ridbyxor, kavaj, renputsade sporrar och snyggaste hjälmen. Håret (åtminstone för oss kvinnor) sätts upp, så att inte minsta tuss sticker ut ur hårnätet vi har under hjälmen.

Sedan åker vi till tävling. Det är knappast någon trängsel på parkeringen. På läktaren kan det eventuellt sitta tre-fyra ”närmast sörjande”, inte heller i kafeterian är det någon rusning. På framridningen ”trängs” man med fyra-fem andra, varav någon som redan varit inne travar av sin häst.

Mellan sex och åtta minuter är man inne på banan och rider sitt program så bra som möjligt, rider sedan ut, travar av, klär av hästen, hämtar kritiken och åker hem (om man inte måste stanna ett tag för att vara med på prisutdelningen). Så mycket engagemang och aktivitet för egentligen väldigt lite. Ingen glamour där inte.

Det är väl så det är men jag måste erkänna att det är betydligt roligare att åka till hopptävling. Visserligen hopptävlar jag inte själv längre men mina hästar gör och jag åker med dem till tävling. Det är ofta full fart och massor av folk, gemenskap och umgänge.

Och ändå fortsätter jag att tävla dressyr.