Jag tävlade dressyr i helgen.

I propositionen såg jag att framridningen skulle vara inomhus och själva tävlingen på utebana. Helt okej, tyckte jag, särskilt som jag visste att ridhuset på den aktuella anläggningen var bra.

Jag körde dit, lastade av hästen och skrittade bort till ridhuset. När jag kom in förstod jag inte riktigt vad jag såg. Eller rättare sagt, inte såg. Hela ridhuset var inbäddat i något som såg ut som dimma, men visade sig vara damm, så tjockt att det knappt gick att andas.

Efter 20 minuters framridning var mina vita ridbyxor inte vita längre, på sadelkåporna hade lagt sig ett tjockt brungrått lager damm, till och med tränset var nersmutsat.

Hur andningsvägarna på mig och hästen såg ut vågar jag inte ens tänka på.

Jag tycker inte att det är okej att ryttarna (och hästarna) måste finna sig i sådana förhållanden. Den här gången var det direkt hälsovådligt. Det minsta man kan kräva är ju att ridhusbottnen vattnas. Det är möjligt att det under rådande torka var bevattningsförbud, men då får man antingen erbjuda annan framridning – eller ställa in tävlingen.

Det är väldigt dyrt att tävla dressyr, så det minsta man kan kräva är drägliga förhållanden, i alla fall när situationen går att förbättra.