Jag måste erkänna att det varit segt att stiga upp när väckarklockan ringt klockan sex, även om det är ljust och fint ute. Till och med hunden har vägrat gå ur sängen, så jag har mer eller mindre fått dra ner honom. Men det är en nödvändighet om något ska bli gjort när temperaturen redan på förmiddagen stiger över 30 grader den här extrema sommaren.

Väl uppe får man sin belöning. Det är förhållandevis (nåja) krispigt ute. Det är tyst, liksom förväntansfullt. Harar, småfåglar, fasaner och rådjur äger fortfarande världen och betraktar mig smått förvånade.

Hästarna i stallet däremot tycker det är väldigt trevligt att få maten så tidigt. Unghästarna åker ut direkt och får sitt hösilage ute. Ja, tyvärr, i torkans spår måste jag stödfodra dem. Treåringen växer så det knakar, fyraåringen är dräktig, så det torra, så kallade gräs, som finns kvar i deras hage räcker inte på långa vägar.

Russet åker också ut, men hon får vänta på sin hötuss. Först ska nämligen jag och  14-åringen, min hopp- och dressyrhäst Cottage, ut och rida. Det är ju för hennes skull (och min) som jag gått upp tidigt. Det är fortfarande varmt med ridbyxor, ridskor och leggings men ”Cottan” är glad. Hon gillar verkligen morgonturerna, trots att hon inte fått mer än några tuggor hösilage.

”Min” bonde har tröskat fälten runt omkring och det är speciellt en åker som är bra. På den odlade han i fjor potatis, vilket innebär att det mesta av stenen (och här nere handlar det om vassa flintastenar) är bortsilade. Jorden är sandblandad och i kombination med den korta stubben efter kornet som växte där, är underlaget mjukt och samtidigt bärigt. Här har vi flera dagar fått härliga galopper, alltid eskorterade av min prickiga hund, som även han gillar mina nya ridrutiner.

Fortfarande är omgivningen tyst, så här i semestertider har trafiken inte kommit igång. Efter galopperna blir det långskritt hem under en sol som värmer allt mer på hund, häst och ryttare.

En skön dusch för Cottan, sedan hage med frukosthö (och en giva till ponnyn som går intill), skön rullning och lite vatten, och därefter härlig frukost för ryttare och hund – och för det mesta ett underbart dopp i havet.

Hur sköna morgnarna än är så längtar jag liksom alla andra efter regn. Det måste ju komma någon gång, till och med här nere i sydvästligaste hörnet av Skåne. Jag tror vi fått sex millimeter sedan maj.

Den här helgen är det SM i hoppning, för såväl juniorer och young riders som seniorer. Två kval har ridits, i morgon söndag är det finaler. SM är, liksom de senaste åren, lite av en B-tävling. Alla elitryttarna är utomlands och tävlar, exempelvis kan jag nämna Peder Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson som rider Global Champions Tour-meetinget i Berlin medan Stephanie Holmén, Fredrik Jönsson, Jonna Ekberg, Evelina Tovek och Henrik von Eckermann rider Nations Cup i Hickstead. Ett SM-guld är ett SM-guld, javisst, men om det ska bli någon statushöjning måste hoppningen få en ambassadör inom grenen, som dressyrens Patrik Kittel som varje år åker från hemmet i Tyskland för att rida SM.