Första halvan av november har varit fantastiskt skön med ljumma dagar, nästan ingen vind och inte mycket regn. Men nu har månaden börjat visa sig från sin rätta, dystra sida, så det har blivit tidiga intag från hagarna för hästar som inte velat något annat än att komma in till sina torra och sköna boxar.
När det trots allt var lite blåsigt under de skönare dagarna har mitt femåriga fölsto frusit. Men eftersom hon fortfarande gick med sitt föl kunde jag inte lägga täcke på henne eftersom risken att fölet skulle fastna i gjordarna var för stor.
Planerna för fölet har hela tiden varit att han ska gå på lösdrift med andra pojkar. Hingstungar behöver leka och i leken stärker de inte bara sitt sociala beteende, de bygger upp muskler och senor på allra bästa sätt. Ambitionen är att han ska gå tillsammans med sina lekkamrater de kommande två åren, inklusive sommarbete. Så, i söndags var det dags att flytta hemifrån. Jag hade förberett honom och hans mamma genom att skilja på dem här hemma på nätterna. Fölis var inte så förtjust över att få ”eget rum” medan mamman pustade ut och tyckte ”äntligen”. Efter några veckor gick det väldigt bra, fölis gick självmant in i sin egen box.
Nu var den stora utmaningen att få in följs i transporten. Mellanväggen i min lilla lastbil plockade vi bort och han skulle stå lös, som i en box. Det är ett koncept vi kört efter förut och det har alltid fungerat
Sedan parkerade jag bilen kloss till stalldörren så att lämmen ramades in av stalldörrar/transportdörrar. Fölis fick lite Plegicil för att bli lite lugn och inte skrämd. Vi fick honom fram till lämmen och sedan var det som att han växte fast i golvet. Mina två hjälpredor/vänner försökte lyfta upp honom bakifrån men hur de än baxade, och hur jag än försökte locka framme vid huvudet, så stod han fast. Lösningen blev piasavakvasten. Lite viftande med den ovanför bakdelen, så stapplade han in.
Sedan stod han som ett ljus hela vägen upp till mellan-Skåne. Han var fortfarande lite groggy av Plegicilen när vi kom fram och det var kanske tur. Den första tiden ska han nämligen gå tillsammans med ett gammalt sto och hennes föl, och dessa hade vissa åsikter om att få in en nykomling. Han fick rätt rejält med stryk första timmarna men sedan lugnade allt ner sig och han accepterades.
Medan vi krånglat med att lasta fölet blev det stor uppståndelse för de andra hästarna i stallet. Likadant när vi sedan kom hem med lastbilen. Men alla fick komma ut i sina hagar och jag trodde att allt nu var i sin ordning. Den femåriga mamman som nu blivit barnlös gnäggade inte en enda gång efter sin son, i stället fick sällskapsponnyn en hel del motion…
Allt var frid och fröjd, trodde jag. Sent på eftermiddagen visade 15-åringen (hon som buköppnades i våras och fjorton dagar senare miste sitt föl) kraftiga koliksymptom. Det var bara att ringa djursjukhuset i Helsingborg och köra upp. Till saken hör, att efter allt hon gått igenom i sommar, så hade hon drabbats av magsår. Behandlingen var nästan avslutad men jag trodde att all oron som varit i stallet under dagen orsakat att hon fått nya känningar.
Det blev ny gastroskopi men lyckligtvis visade den att magsåret var läkt. Någon förstoppning hade hon inte heller, så troligen berodde koliken på kramp i magen. Nu är hon hemma igen och, håll alla tummar, frisk igen. Jag skrittade henne en runda nu på förmiddagen och hon kändes pigg och glad som vanligt.
Åttaåringen har fått stå över en del hoppning eftersom ”piloten” Anna blev avhoppad av en av sina hästar och landade olyckligt på sitt redan skadade knä. Men nu är Anna igång och om allt går som vi planerat blir det en start på Flyinge nu i helgen. Jättekul, det är alltid lika roligt att komma med häst till Flyinge. Inte minst nu när anläggningen rustas upp och har planer för framtiden.
Livet med hästar är aldrig tråkigt, det vet alla som håller på.